Om Hallstahammar representerar Bergslagens sydligaste utlöpare mot Mälaren så ligger Kolbäck fast rotat i den bördiga mälarbygden intill Mälaren-Sveriges tredje sjö i storlek men nr 1 i fråga om skönhetsupplevelser. Ca 60% av Kolbäcks församlings yta är odlad mark, där bördiga fält delas av genom åssträckningar i fattbara enheter. På många ställen - i anslutning till åkrar och fält och på åsarna - finns rika fornfynd, som vittnar om bygdens betydelse redan i gammal tid. Genom hela församlingen rinner Kolbäcksån, i dag lika välkänd som Strömsholms kanal. Andra viktiga transportleder går fram genom landskapet i öst-västlig riktning: den gamla landsvägen mellan Köping och Västerås, den moderna motortrafikleden E 18 och -sedan 1875- järnvägen.

Jordbruket har alltid varit en dominerande näringsgren. Med kanalen kom mera av handel och transporter till Kolbäck. Järn från hyttor och smedjor i bergslagen och spannmål från Kolbäcksbygden forslades nedför ån till Borgåsund vid Mälaren för att omlastas till större fartyg. När järnvägsbyggandet nådde Kolbäck under 1870-talet började emellertid en långvarig nedgångstid för kanaltrafiken.

Under 1930-talet minskades landsbygdsbefolkningen till följd av bl.a. mekaniseringen av lantbruket. I ökande antal vände sig människor från landsbygden till städer och samhällen för att söka sig en utkomst inom industrin och andra näringar. I dag är merparten av Kolbäcks befolkning sysselsatta inom eller på annat sätt beroende av den industriella sektorn. Men jordbruket utgör fortfarande en viktig del av det lokala näringslivet.

Genom landskapet, från norr mot söder, vindlar sig Kolbäcksån fram. Landskapet domineras av bördiga lerjordar. Men intrycket av ett vidsträckt slättland lättas upp av skogklädda åsar och lövholmar med en förvånande rikedom på lämningar från förfäderna under bronsålder och framåt. Många små byar är verkliga idyller: Bolunda, Värpeby, Nibble, Bärsta, Yllesta, Viby och Vänsta i norr, Skälby, Äggeby och Herrskogen i söder är goda exempel. husen är ofta nästan övervuxna an grönskan, och det är svårt att se dem från vägen. Byarna är ofta belägna på litet högre mark med sluttningar ned mot fälten. Och litet överallt i landskapet finns de små torpen med ännu mera avskilda lägen i skogskanten eller på inägor.

Strömsholm med omnejd har i alla tider lovprisats för sin skönhet, på 1700-talet av G J Ehrenswärd: "Strömsholms Kungsgård är en av Sveriges clenodier, som förtjänar att ses. Naturen visar sig här i sin fägring och har samlat alla intagande ställen för att här lämna rum åt detta lilla slott. Tvänne strömmar, som förenar sig till en, innesluter en liten holme, på hvilken slottet blifwit anlagdt. Tunt omkring synas sjöar med holmar, alla bevuxna med löfskog, ängar, stora uråldriga ekar, alléer av härliga välluktande lindar, fruktlämnande åkerfält, allt glatt och intagande."

Rakt genom ängar och fält mellan Ladugårdssjön och Freden går den grävda Strömsholms kanal fram med ekbevuxna bankar på båda sidor. Den gamla slussvaktarbostaden är kvar nära den första slussen intill Strömsholmsåsen.

Åsen står som lövprydd vägg i nord-sydlig riktning mellan Västerkvarn och Strömsholm. Den är en rullstensås som är bevuxen med en rad olika trädarter. Från åskrönet ser man Sofielund, kungsladugården, Djursjukhuset och Thottska Villan med dess vidunderliga utsikt samt Ridskolans bostäder, stallar och ridhus. Längre i söder finner vi Borgåsund, där idylliska hus klättrar upp längs åsen och med ett svårslagbart läge med sjöutsikten över Mälaren och sjön Freden.

I och kring Kolbäck finns ett mycket stort antal fornminnen registrerade. På mer än 250 ställen finns enstaka gravar och hela gravfält från bronsåldern och järnåldern. På Strömsholmsåsen finns ett sammanhängande fornminnesområde med gravar som daterats till senare delen av järnåldern (omkr. 850 f Kr-200 eKr). Andra gravfält finns vid Amsta, Håskesta, Åskebro, Viby, Vänsta och Stora Äggeby. Inför Bergslagspendeln grävdes senast (1991) ett gravfält ut vid Borgby. Det största gravröset i Västmanland finns i Värperör. Man kan undra över själva rikedomen i dessa fynd, men uppenbarligen har människorna funnit behag i bygden med de korta avstånden mellan Kolbäcksån och den långa och mäktiga åsen.

Tätorten Kolbäck ligger där Kolbäcksån beskriver en S-kurva. Rätt genom Kolbäcks centrum går järnvägen fram förbi det klassiska stationshuset. Alldeles bredvid järnvägen går väg nr 558-den gamla rikshuvudvägen som numera är en sidoväg mellan Köping och Västerås. Läns vägen -här med namnet Stationsgatan- finns flertalet av Kolbäcks butiker.

I närheten av järnvägsbron över Kolbäcksån låg ett hamnområde under 1800-talet. Hela verksamheten gick dock bakåt efter 1874, när SWB-bolagets järnvägslinje på sträckan Köping-Kolbäck-Tillberga togs i trafik och "stationssamhället" Kolbäck föddes. 1899 blev Kolbäck en riktig järnvägsknut, när den nya linjen norrut mot Ramnäs öppnades. Samhället växte i stadig takt. Många kolbäcksbor hade sin utkomst från järnvägen, men samtidigt tillkom en rad enskilda företag- ett cementgjuteri, en elektrisk firma och andra. Med tiden har olika företag i skilda branscher tagit över järnvägens tidigare roll som dominerande arbetsgivare. Under de senaste decennierna har industrin koncentrerats till två områden, Herrevadsområdet i öster och Västra Åvägens industriområde i väster, och i tätorten mellan industriområdena har omväxlande och tilltalande bostadsområden tillkommit.

Innebörden av ortnamnet "Kolbäck", som är känt sedan åtminstone 1335, har tolkats på olika sätt. Platsen kan ha fått sitt namn från något närbeläget ställe där man framställt kol för eldning. Men mycket talar också för att namnet kan förknippas med Slaget vid Herrevad år 1251, då en viss biskop Kol övertalade stormännen inom Folkungapartiet att komma obeväpnade till Herrevad för att rådslå med Birger Jarl. Det hela slutade dock med blodbad invid Kolbäcksån, ty "ther loth them jerlin hoffwod aff slaa", säger den medeltida Erikskrönikan: jarlens folk tog livet av sina motståndare och så småningom bidrog detta dåd till att landet ändå kunde enas. Enligt krönikan ångrade biskop Kol sin medverkan i sveket, och som botgöring lät han bygga till platsens kyrka, som också fick bära hans namn, och dessutom vandra barfota till Jerusalem, som framgår av en tavla i kyrkan.

Till kyrkans skatter hör ett triumfkrucifix från 1300-talet samt den praktfulla predikstolen från 1701, med förgyllda sniderier av Burchardt Precht och skänkt av drottning Hedvig Eleonora. Drottningen betraktade Kolbäcks kyrka som "hemkyrka" och har vidare donerat altartavlan med dekorationer 1691 och kyrksilver.

Under de senaste åren har Kolbäck dock återfått något av sin gamla roll som järnvägsknut för persontrafik. i regi av Västmanlands Lokaltrafik AB (VLAB) har regionala tågförbindelser tillkommit som givit Kolbäck flera dagliga tågförbindelser med Västerås, Köping och Eskilstuna. Och i november 19991 återinvigdes persontrafiken på "Bergslagspendeln" norrut till Ramnäs. Kolbäck har åter persontrafik åt alla fyra väderstrecken!

Denna storslagna del av Kolbäcksbygden har alltid varit förknippad med hästar och hästhållning. Omkring 1555 lät kung Gustav Vasa bygga ett stenhus på en liten holme i Kolbäcksån nära Mälaren. Huset skulle tjäna ett militärt syfte som stödjepunkt och även kunna användas av kungen själv och hans hov under de årliga resorna genom landet. Förutom det befästa huset tillkom en lantgård för försörjningen med livsmedel för hovet och militären.